Barnen är viktigast. Ge dem all kärlek!

Jag läste härom veckan tidningen Amos som kom i brevinkastet. Amos är en tidning om livsfrågor och kristen tro. Den kommer ut med sex nummer om året och delas ut i vissa områden gratis och betalas av Svenska kyrkan. Den har en upplaga på ca 500 000 exemplar. Tack Svenska kyrkan!

I tidningen berättar, Elisabet Sandberg, som är reporter på KyrkansTidning, om en ung kvinna, som vill vara anonym, men kallar sig Linnea. Linnea är nu 23 år och när hon var 18 år skrev hon ett brev till socialtjänsten i sin kommun. Hennes brev var ett rop på hjälp och det handlade om hennes överlevnad. Hon stod inte längre ut med sin situation hemma. Det existerade ingen kärlek hemma och barnen i familjen fick skulden för allt som gick fel hemma. Mamman kallade bland annat Linnea hora och struntade i att laga mat. Hennes mamma prioriterade sitt arbete och sig själv framför hennes barn. Linnea blev senare placerad i ett familjehem och försöker nu att komma tillrätta med sitt liv. (Amos, sidorna 10-11, nr 5, 2010)

Märk väl att Linneas föräldrar inte hade några särskilda missbruksproblem eller befann sig i någon annan miljö som på annat sätt var dålig, förutom föräldrarnas oförmåga att ge och visa kärlek. Linnea växte upp i ett välskött hem. Det finns en särskild term för detta: emotionell omsorgssvikt. Fenomenet är inte nytt men har särskilt uppmärksammats på senare år bland annat genom en BRIS-rapport 2007, Kan man bil sjuk av ord? - det osynliga våldet mot själen, BRIS 2008.

Hur kommer det sig då att vuxna människor (ofta också välutbildade) inte kan ge den kärlek och trygghet deras barn behöver. Det verkar råda en överensstämmelse om att dagens samhälle med stora och många krav på vuxna i form av arbete, vänner och fritidsintressen inte låter barnen ta den plats och tid barnen behöver.

I dag finns det så mycket överstimulerade och stressade föräldrar som lider av sömnlöshet att de inte orkar ta hand om trötta och överstimulerande barn (se tex Lars H Hustafssons artikel, Käpphästarna som rymde - om att ha barn och att vara vuxnen, i boken, Hållplats livet med däri gjord hänvisning till Sleepless in America Mary Sheedy Kurcinska).

Många har talat och skrivit om hur man ska vara som förälder för att vi ska få trygga, självständiga barn med stark självkänsla. Jag har försökt att läsa mig till det;-).

Jag ska sammanfatta detta i några punkter.

1. Överös barnen med kärlek. Vi är kallade av Gud att ge kärlek. Hela Guds vilja kan sammanfattas i vad Jesus sade: "Du ska älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd, och av hela din kraft. Du skall älska din nästa såsom dig själv.
   
   Henric J M Nouwen, munk, universitetslärare och författare har skrivit om kärlekens gärningar ( Henri JM Nouwen, Bread for the Journey, A Daybook of Wisdom and Faith, 1997, i svensk översättning av Kerstin Gårsjö, Ge oss idag, 365 reflektioner, Libris förslag, 1997)
   
   
   "Ofta talar vi om kärleken som om den var en känsla. Men om vi väntar på en känsla av kärlek innan vi älskar, lär vi oss kanske aldrig att älska väl. Känslan är skön och inspirerande, men kärleken kan inte grundas på en känsla. Att älska äR att tänka, tala och handla i visshet om att vi är oändligt älskade av Gud och kallade att göra den kärleken synlig här i världen."
   
   
   
2. Var närvarande. Var närvarande till kropp och själ. Det handlar om att ge barnen tid. Många gånger har jag sett mammor som har varit i lekparken och gungat sina små barn i gungorna medan de pratar i sina mobiltelefoner. De kan inte anses vara närvarande tillsammans med sina barn med sin själ. Genom att vara mycket närvarande kan barnen bli medvetna om att föräldrarna finns till hands när de behöver dem.
   
   
3. Var tydlig. Detta är viktigt för gränssättning. Detta innebär inte en form av auktoritär fostran. Detta kräver att jag som vuxen har fört många och långa samtal med mig själv och andra föräldrar. Jag måste veta: vem jag är, vad jag tror på och vad jag är beredd att stå för. Då kan jag också förklara vad jag menar och sätta gränser runt mig själv och vara en förebild.
   
   
4. Ge hopp. Förmedla hopp. Det handlar om att våga leva och att i handling visa vad jag står för. Var en livgivare  - känslomässigt, andligt och fysiskt. Satsa: tid pengar, resurser och kreativitet på aktiviteter som verkligen har betydelse för barnen.

I kväll ska jag be följande bön. Du som läser min blogg får också gärna be bönen.

Gud, min himmelske Fader,
Barnen är nog de enda 

utom du
 som litar helt
på kärleken.

Gud, ge oss en värld

 där de inte blir besvikna.

Amen.